När det har stakats ut hur banan ska gå är det dags att börja bygga upp stommen varpå rälsen sedan ska vila. Den första frågan man nu ska ställa sig är: I vilket material ska stommen byggas? Skivan är i plywood, det som byggs ovanpå den ska vara lätt så att det i något scenario ska vara möjligt att orka bära hela modellbygget.
Cellplast som grund
Vanligt är att stigningar och höjder där banan ska gå byggs i en träkonstruktion. Men jag får för mig att det blir tungt så jag satsar uteslutande på cellplast (frigolit), både sådan vit som är vanligt att packa med men också den blå varianten som används mycket inom byggsektorn. Jag läser mig till att den blå ska vara lättare att arbeta med, att skära i och att forma som man vill. Med en vass kniv då vill säga.
På bygghandeln köper jag cellplast i varierande material och tjocklek. Att skära i den vita frigoliten är lätt men den smular något ofantligt. Att skära i den blå är tyngre men smular inte alls. Det rekommenderas att man använder en cellplastskärare. Den har en tråd som värms upp och skär mycket fina snitt i plasten. En sådan borde jag ha införskaffat. Men jag trilskas med en kökskniv istället.
I mitten av banan ska rälsen gå genom en tunnel, sedan uppför en backe och upp på en höjd över tunneln. Att beräkna lutningen på backen är inte jättesvårt. Jag vet ju var stigningen måste börja, precis där tunneln tar slut, och var den ska sluta, innan rälsen passerar ovanför tunneln. Men det är ändå rätt meckigt att skära ut en snygg och jämn lutning i frigoliten.
För att lättare kunna bearbeta frigoliten skär jag upp den i mindre delar och sågar mig igenom. Bitarna som sågas bort på den inre stigande kurvan, kan återanvändas i den främre kurvan.
Till kurvan som löper längst kanten upp till den bakre delen av banan används istället en tunnare vit frigolit som läggs ovanpå mindre klossar av frigolit. På så vis slipper jag såga mig fram till rätt lutning. Så här på efterhand inser jag att detta tillvägagångssätt skapar en del missljud när tåget kör över. Ljudet studsar fram och tillbaka i tomrummet mellan frigoliten och träskivan. Där det är plan mark utan någon lutning använder jag en tjockare massiv frigolit.
Det gäller också att hela tiden tänka ett steg före. För att slippa inse när tunneln fått ett tak, att vi glömde att jobba med insidan av den. Barnen målar allt som ska vara inne i tunneln svart. Här målar Iris väggarna på vad som ska komma att bli en biltunnel. Den kommer att löpa bredvid järnvägstunnel men med en vägg emellan.
Ovanpå tunneln läggs ett lock/tak, en kraftig pappskiva. Men innan taket limmas fast får man inte glömma att spåret ska fästas i skivan. Det arbetet berättar jag mer om i nästa steg.
Tveksam metod
Det är lätt att vara efterklok. Kanske var min metod att skära sig igenom frigolit för att skapa den rätta lutningen inte helt klockren. För lutningen blir inte exakt. Och när jag provlägger rälsen så hänger den i luften på vissa punkter. På dessa ställen behöver jag fylla upp med extra massa. Jag använder mig att tidningspapper som jag viker och täcker med gipsbinda.
Men det räcker inte med bara gipsbinda. Jag behöver också lägga på ett tunt lager med hobbymassa. Och tillslut börjar det ändå lika något. Ett hyfsat jämt underlag att lägga rälsen på.