Trial and error
En förutsättning för att banan överhuvudtaget skulle bli av tror jag för mig och barnens var att bara sätta igång. För mycket planerande hade inte gynnat får process. Den sämsta tågbanan är den som aldrig blir. För hade vi vetat i förväg hur otroligt mycket jobb det är – hur många beslut bra eller dåliga som man behöver ta under resans gång – så hade vi kanske backat. En modelljärnvägsbana blir såklart aldrig färdig, det går alltid att göra justeringar. Men när den ändå nu står där fysiskt med räls, växlar, ljussignaler, gatu- och husbelysning och ett fint landskap så går det att blicka tillbaka och tänka på vad som blev bra, respektive mindre bra och vad som kunnat göras annorlunda. Att försöka och göra fel har visat sig vara en bra metod. Vi får ett resultat som går att utvärdera. Och om banan ska byggas ut eller om i framtiden så vet vi hur vi ska göra nästa gång.
Spårplanen
Spårplaner finns av en anledning. Det finns både böcker och avancerade datorprogram som gör jobbet åt dig. Räknar ut vilka skenor du behöver, vilka stigningar som banan kommer att få, osv.
Det finns också en hel del rekommendationer att fylla gällande hur skarpa kurvor ska vara och att det inte är att föredra att rälsen ska stiga mer än 3%. Bilden ovan visar att det är rätt kraftig stigning på rälsen. Så här i efterhand förstår jag varför. Loken ska ju orka dra vagnarna upp för en backe. Och vagnarna ska klara av kurvorna utan att spåra ur. Att få rälsen att ligga snyggt är en utmaning, ja hur bär man sig åt för att få det helt perfekt?
Elinstallationen
Sladdar om hänger kors och tvärs under banan är knappast varken snyggt eller praktiskt. Det hade såklart gått att ha en plan redan innan elen började dras. Men jag var så exalterad över att det ens fungerade att få loket att rulla och signaler att blinka. Att resultatet uppe på banan var viktigare än hur det såg ut under skivan.
Vad blev bra?
Ja vad blev bra? Det låter som att jag är väldigt kritisk här. Men det handlar inte om att klanka ner på sitt eget arbete, det är en del i processen, att utvärdera och gör det ännu bättre. Men landskapet är verkligen något jag och barnen är stolta över. Alla idéer som förverkligats och barnens engagemang har varit fint att se. Att vårt modellbygge har börjat leva sitt eget liv med alla den berättelser som barnen skapar runt miljöerna. Och den enorma glädje som bygget att skänkt oss. Att vara kreativa och att skapa tillsammans.